Alltid lika härligt med fyllesamtal, tycker ni inte?

Sidospår förvisso... Det jag tänkte låta inlägget handla om är hur omständigt jag tycker att det är att skissa på vanligt papper och inse att man vill använda akvarellpapper i alla fall.
Man sitter där och ritar, skissar lite fint en bild. Man sitter med datorn och har en bild framme, ritar av den och leker lite med skuggor och sådär som man då gör. Då kommer man på " Shit! Jag vill använda mitt nya coola flytande tusch och göra en skitcool skrafferingsbild!" så man börjar koncentrera sig på att få det helt rätt och så inser man "Shit! Man måste använda akvarellpapper för annars kommer bläcket blöda ut på pappret..." vilket innebär att man måste fylla i de viktigaste linjerna mycket för att sedan kunna vända på skisspappret och kalkera dessa linjer för at slutligen ta fram akvarelpappret och gnugga av den spegelvända streckbilden så det blir en ful skiss på akvarellpappret.
Nåväl, då kan man äntligen börja med att få skissen på akvarellpappret fin genom att börja fylla på med skuggor (observera, fortfarande blyerts!). Till slut är man nöjd med skuggningen och då kan man plocka fram tuschen och börja dra streck.
Massor med streck, strecka på tills man tror att det räcker, då tar man sitt fina sudd och suddar lite lätt bort all blyerts och upptäcker att man inte har smackat på med nog mycket tusch, att bilden ser oklar ut. Då får man fylla på med tuschstreck tills man är nöjd och vips har man hållit på med samma bild i fem-sex timmar!