Det känns konstigt att inte gå i skolan längre. Det känns konstigt att behöva gå till arbetsförmedlingen och skriva in sig. Det känns konstigt att behöva ränna runt på en massa olika ställen och lämna sitt CV. Det känns konstigt att ta tag i sitt liv.
Helst av allt hade jag bara sovit, men det skulle ju inte gå för sig. Jag behöver vara ledig ett tag, jag behöver hälsa på Lina och jag behöver mer pengar. Eller egentligen har jag mer pengar än jag brukar, men jag har också mindre inkomst än någonsin. Inga pengar alls rullar in snart. Har min sista lön att se fram emot, men sen kommer jag ju inte få ett smack såvida jag inte ramlar in på något jobb.
Jag saknar sommaren som jag missade, jag saknar min Mode & Design-klass, jag saknar att sy, jag saknar att rita, jag saknar Jonix, jag saknar att åka buss och lyssna på Morgonpasset och Christer i P3, jag saknar att planera inför modevisningen och jag saknar att känna att jag verkligen vill spela basket. Det är första gången i mitt liv jag känner att jag skulle kunna lägga av, men jag ska inte göra det för jag vet att jag egentligen älskar det. Jag saknar att stanna kvar på skolan och jobba.

Det som är positivt just nu är att jag har alla möjligheter att gå vidare.